Sitter här hemma, i min soffa med min älskade Katt, mitt liv. Min lilla bebis. Som det inte finns ord till att beskriva. Just nu stirrar hon in i dataskärmen och undrar förmodligen vad som finns där som är viktigare än att klappa och mysa med henne. Varje gång jag tittar djupt med henne så ser jag så mycket Jack. Varje gång jag är ensam, ledsen och tänker så ser hon det, på olika konstiga sätt varje gång. Det är helt jävla sinnessjukt. Men inget går att jämföra eller mäta sig med Jack. Han var min bästa vän i mitt huvud och hans, han visste det själv.
Dagen när han dog, jag tog farväl i bakluckan av min mosters bil. Som vi alltid bara sagt hejdå i annars. Men nu var det hejdå, föralltid. Han såg det på mig. Jag dog inombords. Han dog.
Kalla mig patetisk och naiv, men kärleken till djur går inte att mäta med någonting annat, inte ens människor. Säger du det så är du förmodligen sinnesrubbad eller bara helt jävla dum i huvudet. Nu är det 3 år och 2 veckorsen du dog.

 
Bästa vän, föralltid.