Vart ska jag börja?

Eftersom jag är väldigt okunnig va det gäller att kommunicera öga mot öga med människor om saker som inte alltid är av den mest positiva känslomässiga delen så tar jag det här.
Jag har länge gått och funderat på en viss sak. Är det alltid såhär att vara minst? Jag känner mig bara så otroligt naiv som ens tar upp det, men det handlar ju just om det. Den minsta får aldrig bli vuxen. Det är som precis en oskriven regel. Om inte annat så blir alla försök misslyckade och den "I'm not a girl, not yet a woman" -processen går ju alla igenom i livet liksom. 

När jag var liten stack jag aldrig fram alls, om inte annat så var det mestadels en fasad till att få allting att verka så oblygt som möjligt, för när man är blyg så misslyckas man bara jämt och hela tiden. 
Vet egentligen inte varför och vill absolut inte hänga ut någon alls men jag fick nog inte komma fram riktigt. Men vad gjorde det när jag var minst, blondast, gulligast och bortskämdast?
Det har gjort så att jag automatiskt får kämpa mer.

Man har så jävla mycket att bevisa hela tiden. Dom är på en som hackspettar, men jag skulle seriöst talat aldrig sjunka så lågt och skylla mig själv för det. 
Det känns som att man står fastlimmad på en balansplatta med någon brevid en som hela tiden skriker ut; Båda fötterna på jorden Jennie, båda fötterna!

Det handlar inte om att jag inte har någon inkomst, det handlar inte om att jag är ostabil, det handlar inte om att jag inte hittat mig själv än.
Det handlar om att det hela tiden kommer kännas för mig som att det är dömt att misslyckas när jag aldrig får chansen till att försöka.

Jag var så jävla rädd förr. Ständiga oron över att misslyckas har relaterat till ett strävande efter det. Det är precis som att jag har det som mål.

Påstår inte att det är någons fel detta, skulle aldrig komma mig för. Men hade jag bara fått utvecklas så hade jag aldrig haft dessa åsikter över huvud taget. Oavsett hur lite ni tror att jag verkligen menar med mitt ord misslyckas så är det så jag känner, jag är en väldigt skör och sårbar människa, krävs inte mycket för att jag ska gå sönder men jag självläker alltid.
Men det jag lär av mitt egna beteénde är en vetskap många går miste om.
Det där med att alla behandlas lika var inte riktigt våran grej i en värld, ett land och en atmosfär som detta.

Nu ska jag dra frasen ni väntat på, den bästa av de alla; Jag är inte så liten som ni tror nanananana. (Tyvärr är jag t.o.m. såpass vuxen att jag insett att jag föralltid kommer vara yngre än er - hoppas ni hittade sarkasmen).
Men jag har sett så jävla mycket mer. Har ett svårt förklarat synsätt på människor med andra värderingar i livet. Därför tar jag aldrig så seriöst på varken mina eller andras fördomar. Jag älskar dom ändå. Vi andas samma luft och lever i samma värld.
Dock får man ibland inte tycka saker, för bara man ser positivt på en del klassas man automatiskt som en av dom. "DOM DÄR" ni vet, ja det är klart.

Ska försöka skala lite, så att ni får känna lite på THE REAL ME, i framtiden. Oh yeah.

Jag vet vilka som kommer förstå. Ni är bäst!
Jag blir starkare.

P.s. Ta inte negativt åt er, detta är mina tankar. Jag älskar er alla puss!

Godnatt med er.