Daugava.

Jag läste en blogg idag (tack vare erika!) som jag nog aldrig i hela mitt liv läst med en sån brutal gråt i halsen. 18 år och cancer. Hon var hela 18 år gammal, precis så gammal som jag är nu och fick avsluta sitt liv, nåt så oerhört mycket förtidigt. Det värsta men samtidigt bästa jag läste på hennes blogg var att hon accepterade att hon skulle dö, henne var det inte synd om, hon kände mer sorg för sina annhöriga. Hur kan man acceptera att man ska dö när man knappt har börjat leva? Herregud, har jag sagt till mig själv resten av dagen idag, va jag är glad att jag lever och att jag får leva mitt liv med mina anhöriga och vänner, att jag får livserfarenheter, att jag får gå klart gymnasiet, att jag får börja jobba, kanske skaffa mig en riktig utbildning, att jag får vara fadder och faster åt världens underbaraste brorsdöttrar, att jag får känna på den bittra ångesten av att känna mig totalt jävla meningslös och framförallt att jag får leva.

Sänder en tanke till anhöriga även om tiden gått.

http://cancer-18ar.bloggagratis.se/

Jag hatar cancer.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0